Man kan önska sig saker, man kan ha en plan, man kan tro sig veta vad som ska hända. Sedan kommer livet och kastar omkull allt, både till det bättre och det sämre. Ibland blir inget som man har tänkt sig. Som man vill, som man önskar. Är man fast i en spiral så står man där och nedvärderar sig själv, jämför sig med andra och önskar att man hade mer. Tills de stunder man inser att man har andra saker, saker man kanske inte visste att man skulle få, men som man ändå trivs med. Saker som kan betyda lika mycket, kan vara värda mer än man tänkt sig. Livet ger och livet tar, man får inte glömma bort att kämpa för sina drömmar. Men man borde även se till att uppskatta och värdera det man har.

 

Jag är på stand-by. Mitt sinne, min hjärna, min kropp och mitt hjärta är inte överens. Jag har inte hittat min väg. Människor runt om mig har stakat ut en väg för mig att gå, en väg att följa utan ansträngning. Det är som om jag står och stampar men ändå kommer framåt. En del av mig vill vända om, en del av mig vill fortsätta gå. Jag söker efter balans, och först när jag har hittat den, kommer jag kanske att hitta hela mig igen.

När man äntligen får lite datortid och tänkte "men hallå, jag har fortfarande en blogg". Skruvar upp energin, tankeverksamheten och slår sig ner framför en vit ruta. Tomt, blankt och inte en tanke i skallen värd att skriva ner. Jag tror på det där att ju mer man skriver desto större är chansen att man någon gång skriver något bra. Dock har jag på senaste tiden mer varit inriktade på den verbala och IRL kommunikationen face to face, vilken självklart också är bra att träna på. Men, då fattas det något. Att skriva har alltid varit en del av mitt liv, vare sig det har handlat om uppgifter i skolan, via arbete eller bara helt spontant i hemmets lugna vrå. Jag älskar att skriva, att kommunicera och att på alla sätt prata med människor. Så efter de närmaste veckorna när livet kanske går tillbaka till någon slags normal rutin och verklighet så ska jag försöka komma tillbaka till skrivandet.

 

För nu är det skid-VM i Falun som gäller. Något som också är fantastiskt kul att vara en del av. När jobb-outfiten dras på, märker man hur människor i närheten liksom ser på en och ger en en liten nick, som att de godkänner mig eller på något sätt hejar på vad jag sysslar med just nu. Vad det än innebär är det i alla fall en intressant reaktion som återkommer nästan varje dag jag går utanför min port.

 

Nu, lite mat och lite avkoppling och om några timmar hoppa på den där bussen som leder rakt in i den omtumlande, förvirrande men helt härliga folkfesten!  

 

Det är en klyscha att säga men, december har verkligen gått sjukt fort. Idag blev jag precis klar med julklapparna, är nog rekord i senaste datumet. Nu är det bara att slå in dem, göra julgodis, julstäda lägenheten, göra köttbullar till köttbullstävlingen, rensa reklamberget, slänga blommor, köpa blommor, bla bla bla och allmänt förbereda för en lång och mysig julledighet. Som om det inte vore nog är jag dessutom förkyld igen och energin höjs i stort sett bara tack vare kaffekoppen. Men det är en stor skillnad från förra året, jag är trots allt ledig ett tag nu. Jag minns förra årets december där varje ledig minut spenderades framför datorn med kandidatuppsatsen. Och då menar jag verkligen vareviga minut. Datorn sov med mig i sängen och den enda lediga dagen var julafton. Så jag är tacksam för att den delen är över (med toppbetyg dessutom!) och ska komma ihåg det de kommande dagarna när tiden inte verkar räcka till. Som ordspråket går: julen handlar egentligen om att göra så lite som möjligt, så länge som möjligt. Och ska jag prioritera, väljer jag vänner och familj framför städning.

Nu var det ett tag sen lilla bloggen. Datorn och jag har inte direkt varit kompisar, den ska snart skickas in på hälsocheck. Detsamma skulle jag själv vilja. Har gått igenom världens längsta förkylning som toppades med en dubbelsidig bihåleinflammation. Därefter hann jag vara frisk i typ två veckor innan nästa omgång förkylning. Denna gång med en ögoninfektion som vägrar ge sig (varje gång jag slutar smörja så är den igång igen) och har så himlans ont i halsen och på sidorna av halsen att mat inte är min vän heller just nu. Dagen har spenderats mestadels i soffan framför tv:n med vatten och ipren plus 39 graders feber. 

 

Men hur som helst börjar det närma sig julveckorna med massor av gotte och mys. I veckan är det luciafirande på jobbet och på den kommande luciadagen väntas stora spännande grejer. Sen fyller syrran och sen är det jul! Typ.

Idag gick jag från ...

Förra helgen i huvudstaden med Vella var fantastisk kul! Det blev utgång, bio, god mat, skratt och skvaller och varm choklad under nattimmen. Riktigt roligt och jag är så glad att ha så fina vänner som bjuder in en att bo i deras hem.

 

Under måndagen var det tillbaka till verkligheten, med en förkylning som lyckades öka i styrka ännu en gång under helgen. När den så gick in på sin tredje vecka, och rösten försvann igen, började jag även få ont i fejset. Hela torsdagen gick jag runt med tanken att det blir bra snart. Men inte då. Istället blev jag hemskickad från jobbet några timmar i förtid då de tyckte jag var alldeles för blek och såg okry ut. Min temp var upp till 39 och dansade runt. Men det tog först till lunch på fredag innan jag till slut gav upp och ringde vårdcentralen. Där gav de mig en brådskande jourtid, konstaterade att det var bihåleinflammation, och skrev ut pencillin.

 

Jag har börjat se ljuset i tunnel, ansiktet börjar må lite bättre. Dock har biverkningarna satt in med lätt illamående och massa magknip. Men jag är inte den som klagar i onödan, imorgon tar jag mina piller med mig tillbaka till jobbet igen. Just nu ska jag städa lite då det finns en chans att jag får främmande i veckan. Filip var här och kikade på mina element, och insåg att de inte fungerar som de ska. Jag har fortfarande kallare i lägenheten än det bör vara. Det ligger i snitt på 18-19 grader, vilket ibland känns som rena istiden vid förkylning och feber. Så eventuellt kommer det en värmetekniker i veckan och fixar.

 

Dagens lunch! Man gör vad man kan ;)

 

Efter en lång vecka, där jag jobbat på tre olika jobb. Bland annat vandrade jag igår runt på campus Borlänge med en triljon tuggummin att dela ut. Axlarna värker idag kan man säga. Men så äntligen fredagskväll! Massor av mys, ledig tid och kvällsgotte! Men i brist på handling så blev det en gammal favvo! Brownie in a cup! Har ni inte provat så rekommenderar jag det till gottesugna kvällar. Snabbt, enkelt och med saker man oftast har hemma.

 

Blanda 0,6 dl mjöl, 0,6 dl socker, nypa salt, 2 msk kakao ordentligt. Glöm inte bort bottenskrapet. Blanda sen ner 2 msk olivolja och 3 msk vatten. Rör runt till en smet och in i mikron på full effekt cirka 1,40 min. Låt sen svalna lite. Färdigt!

 

 

 

 

Jag har verkligen världens bästa syster. Idag bjöd hon på thaimat. Dock efter att hon lånat mitt bankkort hela dagen och jag dammsugit hela hennes lägenhet. Det blev kyckling, cashewnötter och wokade grönsaker. Bland grönsakerna gömde sig några chilipeppar, av vilken jag tog en stor tugga och höll på att bränna halsen av mig. Det blev alltså både tårar och skratt under middagen hos syster-yster. Nu längtar jag till cashen rullar in så jag kan bjuda tillbaka!

Det tredje mötet förra veckan var väldigt trevligt. Det blev prat om branschen, vad företaget gör och vem jag är. Det finns en möjlighet till ett eventuellt jobb där i framtiden, när behovet dyker upp, men annars så ledde det varken till anställning eller scoutkakor. När jag sedan fönstershoppade i stan fick jag ett annat samtal och skyndade hem för en seriös och riktig arbetsintervju via Skype. Det gällde ett eventjobb för en dag, vilket jag igår skrev på avtalet för. Små babysteg framåt! Idag är jag även inskriven i statistiken, nu vet samhället att jag kämpar med klor och tänder för att hitta mig ett arbete. Dock börjar tröttheten komma, den där tröttheten som gör att man inte längre är lika pigg på att skutta upp tidigt på morgonen. Och alla de där tankarna och ideérna, projekt och resor, som inte är möjliga just nu. Men jag är i grund och botten en positiv människa, så det ska nog gå framåt. Ibland tar det bara lite tid, tid till att hitta nya vägar.

Tre möten är inplanerade denna vecka. Ett innebar ett hårt armband och siffror som visar tryck. Ett annat skedde med en VD på ett café. Det första gick toppen bra, det andra lite mindre. Om man bortser från att jag ett antal tillfällen satt och tänkte "vad tusan sa jag?" så var situationen redan från början ett nedslag. När jag skickar mitt CV till en person som hör av sig och ber om ett möte, då förväntar jag mig inte ett försök att värva mig till att testa hudprodukter, som jag sedan ska försöka få mina kompisar att köpa. Det är nästan ett utnyttjande av maktposition, hade hen varit mer rak om syftet med mötet och även när vi satt där med kaffekopparna, då hade de varit mer okej. Men i sammanhanget var det inte förrän jag vandrade därifrån som jag insåg kärnan i vad vi diskuterat. Så ja, ännu ett stopp vid en återvändsgränd. Det tredje mötet finns fortfarande kvar, dock avslöjar ordet "möte" redan ett faktum, det är inte heller någon arbetsintervju. Efter gårdagens erfarenhet förväntar jag mig nästan att de ska be mig sälja kakor från scouterna!

Brr, jag glömde fönstret öppet när jag somnade igår. Det var inte lätt att sticka ut lilltån från det underbara varma täcket! Men jag lyckades trots allt ta mig upp tidigt och har hunnit med en massa. Det är något speciellt med att gå upp de här tidiga timmarna när det är fullt av folk ute. Och det spär verkligen på höstkänslan av att se dimman täcka det mesta på morgonpromenaden. Myspys.

 

Dagarna springer på. Jag söker jobb, jobbar lite extra och är annars allmänt fixig och social. Har ännu inte fått napp på arbete, men tycker ändå att de flesta har svarat och dessutom svarat på ett trevligt sätt. Istället för en eller två rader med "vi behöver ingen just nu", så har många svarat med flera stycken om vad de tyckte om mitt mail eller till exempel andra möjligheter jag skulle kunna prova.

Nästa steg på punktlistan är väl att dra mig till Arbetsförmedlingen. Det tar konstigt nog emot, jag har inte direkt hört så bra saker och har därmed inget stort förtroende för dem. Men här gäller det att kasta ut trådar och linor till alla ställen jag kan, så det borde vara en självklarhet. 

 

 

Man skulle kunna tycka att två kommuner som Falun och Borlänge kunde vara smartare än de är denna helg. De två grannstäderna är som syskon, ibland irriterande osams men det finns alltid en viss syskonkärlek där. Dessutom har det genom åren förekommit många förslag till att kommunerna borde bli till en och samma. Trots allt detta försöker de ändå konkurrera samtiigt om de få människor som bor i de två orterna. Denna helg är det Falu marknad, och Bondens marknad som vanligt, mne det är dessutom Borlänge marknad och därtill även Barnens dag-helgen. Jag vet inte vilken av marknaderna som har snott den andras helg, men borde inte de som kan bestämma över det här se till att event som ligger så nära inte sker samtidigt? De finns trots allt inte så mycket att göra andra helger. Jag menar inte att marknad är det roligaste som finns, men tänk alla familjer som lockas till olika städer, båda kommunerna hade tjänat på att få besök under en egen, ensam helg.  

Det har varit mycket på gång den senaste tiden. När resten av familjen drar sig tillbaka till sina arbeten har jag blivit lite mer aktiv i mitt jobbsökande. Men trots jobberbjudanden från gubbar i trappen har jag än så länge inte lyckats. Dock har jag som tur är datauppdraget, som inte så konstigt tar upp en hel del tid nu när jag är inne i etapp två.

 

Sedan har jag även börjat sälja av kurslitteratur, jag har sålt sex böcker hittillls. Men vissa människor på Blocket är verkligen irriterande, de får mig att tvivla på mänskligheten. Det är inte bra att spendera alltför mycket tid där, då synen på mänsklighetens godhet kan raseras. Jag kanske är helt naiv nu, men jag tror annars att det finns något gott i alla människor, eller i vissa fall vill jag i alla fall tro det. Som den bråkiga killen i grundskolan som alla vi mindre barnen var livrädda för, han plockade upp min nalle när jag ramlade från cykeln och höll i mig när jag tog mig upp på cykeln igen. Var inte det godhet så säg? Om alla rykten om hans eskapade var sant så var det i alla fall en liten händelse av karma att falla tillbaka på. Han förtjänade hur som helst inte det som sedan hände honom. Jag kommer alltid komma ihåg honom som den stora killen som närmade sig när jag låg där på asfalten med skrapade knän, livrädd när jag insåg vem det var. Och han visade att människor alltid kan förvåna en. 

Vi bestämde oss för att byta stad i måndags, så jag och syrran tog en sväng till Västerås. Vi tog ett tidigt tåg på morgonen, och förutom att sömnen aldrig infann sig så man var dödstrött så gick allt bra. Strollade runt i stan, kikade massa små söta butiker, tog bussen till Erikslund och trampade runt där med. Det blev nästan mer en mat-dag än shoppingdag. Åt världens godaste lunch på uteservering med en flörtande servitör. Sedan blev det juicebar, yoghurtglass, mjukglass och till sist gosallad och jordgubbar i den grönskande parken. Därefter var det hög tid att börja tänka på refrängen, då vi båda skulle upp tidigt dagen efter. Det var då allt började dryga sig. 

 

Vid fem minuter till avgång, stod det klart att tåget inte skulle åka vidare. Tydligen så saknades en lokförare, vilket var otroligt irriterande. Tåget åker på ett spår, någon annan kunde väl ta över? Men inte då. Det blev en förvirrad halvtimme, utan mer information från SJ än "tåg 2152 är idag inställt". Jahapp liksom. Som tur var hittade vi en människa som suttit på tåget, och till sist även massa resenärer och en konduktör vid en busshållplats. Efter ytterligare 30-40 minuter fick vi reda på att ersättningsbussen kommer om 1,5 timme. Fyra och en halvtimme efter att vi skulle ha varit hemma kom jag till slut innanför dörren. Detta efter trassel och väntetid både i Sala och Hedemora. Vid ett tillfälle fick jag känna på hur snabbt karma kan arbeta. Jag både sa och tänkte ett "ha ha" till några personer som tröttnade på att vänta och gick av bussen, då vi körde förbi dem tre minuter senare. Men tji fick jag då bussen tog ett helt varv i rondellen och plötsligt var på väg tillbaka samma väg som vi hade kommit ifrån. Det var en lättnad att hoppa av bussen, jag hade säkert kysst marken om jag inte varit så stel att jag knappt kunde gå. 

 

Vår lilla dagstur blev till en 15-timmars resa tack vare branden i Sala, dock kändes brandröken starkare påväg in här i stan, än vad den gjorde i och utanför Sala. Hoppas verkligen det hällregnar ordentligt idag så den i alla fall kan komma under brandmännens kontroll.

Mina föräldrar vet oftast inte vad jag sysslar med, vilket känns väldigt sunt när man har kommit förbi tioårsåldern! Men, om de frågar när jag har planer så brukar jag, för det mesta, inte ljuga. Därför har de ändå en viss koll på vilka jag umgås med. Detta har jag dock en tendens att glömma bort, vad jag har sagt eller inte säger till dem. Då är det alltid lika överraskande läskigt när någon av dem frågar exempelvis "Vad gör tvillingarna i Stockholm nuförtiden?" "Har Albin flyttat från Falun nu?" "Hejade ni på Natalie när ni var i Örebro, hon bor väl där?" "Bor Sanna kvar i Falun?" Ungefär så kan det låta och det är onekligen så att de kan vara en aning läskiga ibland. Är ditt namn inte med så oroa dig inte, alla mina kompisar har dykt upp minst en gång under samtal med päronen någongång, kanske speciellt de som bytt stad. Vanligast är frågan "Vad gör XXX nuförtiden?" Verkar som det är mamma som har bäst minne, då hon kan komma och fråga om personer flera år senare. Jag är hur som helst glad över att jag har så många vänner att samtalen kan varieras och inte bli slentrianmässiga. Haha!

 

Jag är även glad att jag inte tagit upp och pratat om någon kille som jag dejtat, jag skulle få höra det i all evighet!

Ju längre sommaren går desto längre verkar datorn krypa in i glömska, vilket i och för sig är ett sundhetstecken. Dock har jag fått ett jobb i nästa vecka som innebär att datorn och jag kommer bli kompisar för ett tag. Annars har jag varit vaplvakt, vilket tröttade ut både mig och lille Denver - men toppenkul var det! 

 

Desstuom har min mobil varit lite hängig, då det fastnade en kula i hörlursuttaget, men tack vare världens bästa Ebben, hennes mamma och en tandläkarklinik så hoppade den till sist ut. Superskönt! Slapp jag ta mig till Elgiganten och spela dum. Jag väntar fortfarande på samtal efter intervjun, men samma dag som kulan hittade ut fick jag som tur var det andra jobbsamtalet. Därefter rundades kvällen, natten och gryningen av med en fantastisk sommarfest! Längesen jag festade, längesen det var så kul och längesen jag kom hem så sent. Fyra timmars sömn blev det innan syrran väckte mig till människa. Nåja halvmänniska i alla fall. Åt henne har vi nu i princip flyttat klart, det är verkligen en superfin lägenhet. Och jag är nu en mer fit människa, puh!

 

På midsommardagen väcktes jag i min eftermiddagsslummer av ett telefonsamtal. Som ledde till att jag imorgon har en arbetsintervju på Borlänge hotell och värdshus! Lätt nervös då det kan leda till att jag trots allt får ett sommarjobb denna sommar. 

Dagarna går fort när man har roligt! Sommarlovet har som sagt startat. Jag har umgåtts mycket med finingar som med Mallou och med Vella. De har varit fika, lunch och promenader, och annat skoj. Jag pluggar min extrakurs, och har fått en pluggkompis till den! Dock är han bara i början, men om han spurtar på kanske han kommer ikapp. Jag är ju som vanligt helt ofokuserad. Har dåligt med självdisciplin när det är sol och värme ute, så det kanske är tur att just solen och värmen verkar haft semester denna vecka.

 

En annan orsak är att midsommar närmar sig med stormsteg, har det någonsin varit fint väder då? Pyttsan! I och för sig lyckades vi både cykla tur-retur och spela kubb förra året mellan regnperioderna.

 

För denna midsommar har jag just nu väldigt lösa planer. Men då jag har blivit lite av en vad-som-sker-kommer-ske-människa kommer det antagligen bli en skoj dag i alla fall. Mina planer har ju ändå haft en tendens att gå åt skogen på sistone, så bättre att inte planera något alls.