Hade en väldigt härlig dejt med Vella idag, vilket behövdes efter ytterligare en halvsågning av min handledare för artikeln. Ordet "trist" dök upp mer än en gång! Väldigt bra konkret kritik... Så, jag kanske är en trist människa som tycker att det passade utmärkt med trista meningar och titlar. Eller så vill jag bara bli klar och lämna in den sista uppgiften i skolan. Jag och Vella utvecklade min B-plan i livet, den består av hus längst ner på en villagata, ödla, hund, katt och häst. I´m going to be the crazy animal-woman...
Nästa vecka ska min vetenskaplig artikel vara helt klar, nästa vecka är sista dagen i skolan, nästa vecka tar vi examen. Det är alltså hög tid att vara motiverad och skriva för full gas. Men det går trögt, jag är dessutom väldigt kritisk till mitt egna skrivande, vilket gör att dokumentet fortsätter eka vitt, halvtomt och ofärdigt.
Jag trodde att helgen skulle ge mig välförtjänt energi, men jag längtar bara tillbaka. Ett byte av stad, en park, jordgubbar, vin och några underbara vänner. Visst, vi satt i det gröna medan himlen brakade samman och dundret ekade över trädtopparna, men vi missade i alla fall det värsta regnet. Sen swischade jag om till partyoutfit på en toalett på något café, och för första gången nånsin kom vi in på Harrys. Lycka på tredje försöket i den staden! Vi var dock en aning fnittriga när vi tog oss in genom den tomma entren, satte oss vid ett bord och försökte beställa mat utan att avslöja oss för mycket. Dagen och kvällen var helt underbar! Vi åkte hem under natten, jag fick lyxen att breda ut mig i hela baksätet (nacken var inte så glad för det). Kom hem runt 04, borstade gadden och försvann sen under täcket med klänning och smink på. Ni kan tänka er hur vacker jag var när jag vaknade upp inför en hel dag med familjen.
Livet kan förändras på ett ögonblick. Det får en att inse hur skört det är, det som vi lever, slänger bort och värdesätter endast vid vissa tillfällen. Det får en att tänka på att leva, och att ta till vara på sitt liv. Vad man har förlorat men även vad som finns framför en. Allt är möjligt om man bara vågar försöka.
En vän har ryckts ifrån oss alldeles för tidigt, i något som inte borde hända. Det är helt overkligt och fruktansvärt orättvist. Tänker på er alla nära och kära, ta hand om er.
Dagarna går in i varandra nu när det är svårt att skilja vardag från helg. Men solen skiner, himmelen är blå och folk är lediga för glasstunder! Jag varierar mellan att sitta på gräset i solen och häcka inomhus framför datorn med den fantastisk roliga vetenskaplig artikeln. Snart är jag ingen student längre, samtidgit som jag längtar så måste man ju ändå passa på och njuta av dagar då man kan ta en paus och göra vad man vill mitt på dagen! Förhoppningsvis lär det inte ske så många gånger till.
Nä dags för en ny datorpaus, jag ska iväg och spackla syrrans lägenhet! Hon har, för några veckor sedan, äntligen vunnit en budgivning och därmed köpt en bostadsrätt! Det blir inflyttning om några månader men den gamla hyresrätten ska först fixas upp litegrann... Ska bli skönt att slippa dras med på lägenhetsvisningar var och varannan vecka! Om det inte gäller mig själv förstås.
Om man inte räknar chatt och sms så har jag inte pratat med en verklig människa på hela dagen idag. En konstig tanke. Jag har gillat, svarat och kommenterat så ”alla” borde veta att jag lever och inte blivit uppäten av dammråttor eller överkörd av diskberget. Men jag har fortfarande inte använt rösten till någon annan, inte ens det vanliga klockan fem-samtalet har pratats idag, vilket är en helt annan historia men lämnar den här tom och tyst ändå. Jag har dock lyssnat på folk som pratat, riktiga människor och overkliga människor, jag har till och med lyssnat på min egna röst, vilket är mysko på sitt sätt.
Normalt är jag pratig, rent av babblig skulle nog de flesta vilja påstå, de som har frågat om jag kommer med en mute-knapp. Jag har ibland en tendens att säga för mycket, gå in för mycket på saker som kanske inte skulle behövt sägas till alla personer, men hittar man rätt knapp så lär man känna mig rätt fort. Att då inte prata en dag får mig att tänka på de som har de så jämt. Till exempel många äldre personer som alltid är så pratsamma när man hamnar bredvid dem på bussen, på en bänk eller i ett väntrum. De berättar om sina barnbarn, sin andra halva där hemma eller helt enkelt om vad de ska iväg på just då. Men det brukar alltid vara trevligt, de vill prata och då hittar de mig att prata med. Så enkelt som det borde vara. Vi svenskar är ibland för bra på att vara ensamma, ta sig från A till B utan att öppna munnen till de passerade där emellan. Men å andra sidan har jag nog aldrig varit så social som jag är just nu, så då det kan vara skönt att ha en dag inne i sin bubbla.
Ibland kan man ha stora planer för kvällen som inte blir av, gå utanför dörren för att ta sig till en vän tio minuter bort, men istället hamna i ett hus i en skog i Gustavs... Japp det var gårdagen! Det bjöds på chips i hundmatskålar, Fanta i nya smaker, godis i stor skål, barnfilmer från 80-talet och två snarkande hundar.
Marabou slår verkligen på stort med sina reklamfilmer just nu. Man kan tävla om en resa till en utomlandsboende kompis, få hela resan betald och lite lyxliv på det. Låter inte så pjåkigt, man kanske ska ta en vända till Canada eller så! Reklamfilmen släpptes idag, med Falu-tjejen Sanna (en bekants bekant) och hennes kompisar. Filmen får en verkligen att vilja ut och resa! Och varför inte åka till Afrika, det vore ju ändå ett drömresemål!
Och där var praktiken över. De tio veckorna har gått otroligt fort, jag har lärt mig massa och haft väldigt kul under tiden. Vi avslutade i helgen med vår stora fotoutställning, jag är faktiskt riktigt stolt över den. Det var kanske inte fullproppat med folk men det kom en hel del nyfikna. Vi sa även hejdå till praktikplatsen med bjudlunch, presenter och blommor. Och istället för att vara duktig och åka hem tidigt så blev det sedan en helkväll med Albin och Erik. Jag har använt min lägenhet som hotellrum denna vecka, då jag varje dag har kommit hem sent och vaknat tidigt, och bytt stad där emellan. Men trevligt folk finns det gott om på båda ställena. Falun har dessutom varit enklare och mindre komplicerat att vistas i de senaste dagarna, även fast vi jobbat på hårt.
Nu är det tillbaka till verkligheten som gäller, vilket innebär inga rutiner och massa ledig tid som ska användas till pluggande. Helt ärligt så är jag mer än en aning skoltröttt men det är ju faktiskt sista rycket nu. Så det är väl bara att kämpa på.
