Man skulle kunna tycka att två kommuner som Falun och Borlänge kunde vara smartare än de är denna helg. De två grannstäderna är som syskon, ibland irriterande osams men det finns alltid en viss syskonkärlek där. Dessutom har det genom åren förekommit många förslag till att kommunerna borde bli till en och samma. Trots allt detta försöker de ändå konkurrera samtiigt om de få människor som bor i de två orterna. Denna helg är det Falu marknad, och Bondens marknad som vanligt, mne det är dessutom Borlänge marknad och därtill även Barnens dag-helgen. Jag vet inte vilken av marknaderna som har snott den andras helg, men borde inte de som kan bestämma över det här se till att event som ligger så nära inte sker samtidigt? De finns trots allt inte så mycket att göra andra helger. Jag menar inte att marknad är det roligaste som finns, men tänk alla familjer som lockas till olika städer, båda kommunerna hade tjänat på att få besök under en egen, ensam helg.  

Det har varit mycket på gång den senaste tiden. När resten av familjen drar sig tillbaka till sina arbeten har jag blivit lite mer aktiv i mitt jobbsökande. Men trots jobberbjudanden från gubbar i trappen har jag än så länge inte lyckats. Dock har jag som tur är datauppdraget, som inte så konstigt tar upp en hel del tid nu när jag är inne i etapp två.

 

Sedan har jag även börjat sälja av kurslitteratur, jag har sålt sex böcker hittillls. Men vissa människor på Blocket är verkligen irriterande, de får mig att tvivla på mänskligheten. Det är inte bra att spendera alltför mycket tid där, då synen på mänsklighetens godhet kan raseras. Jag kanske är helt naiv nu, men jag tror annars att det finns något gott i alla människor, eller i vissa fall vill jag i alla fall tro det. Som den bråkiga killen i grundskolan som alla vi mindre barnen var livrädda för, han plockade upp min nalle när jag ramlade från cykeln och höll i mig när jag tog mig upp på cykeln igen. Var inte det godhet så säg? Om alla rykten om hans eskapade var sant så var det i alla fall en liten händelse av karma att falla tillbaka på. Han förtjänade hur som helst inte det som sedan hände honom. Jag kommer alltid komma ihåg honom som den stora killen som närmade sig när jag låg där på asfalten med skrapade knän, livrädd när jag insåg vem det var. Och han visade att människor alltid kan förvåna en. 

Vi bestämde oss för att byta stad i måndags, så jag och syrran tog en sväng till Västerås. Vi tog ett tidigt tåg på morgonen, och förutom att sömnen aldrig infann sig så man var dödstrött så gick allt bra. Strollade runt i stan, kikade massa små söta butiker, tog bussen till Erikslund och trampade runt där med. Det blev nästan mer en mat-dag än shoppingdag. Åt världens godaste lunch på uteservering med en flörtande servitör. Sedan blev det juicebar, yoghurtglass, mjukglass och till sist gosallad och jordgubbar i den grönskande parken. Därefter var det hög tid att börja tänka på refrängen, då vi båda skulle upp tidigt dagen efter. Det var då allt började dryga sig. 

 

Vid fem minuter till avgång, stod det klart att tåget inte skulle åka vidare. Tydligen så saknades en lokförare, vilket var otroligt irriterande. Tåget åker på ett spår, någon annan kunde väl ta över? Men inte då. Det blev en förvirrad halvtimme, utan mer information från SJ än "tåg 2152 är idag inställt". Jahapp liksom. Som tur var hittade vi en människa som suttit på tåget, och till sist även massa resenärer och en konduktör vid en busshållplats. Efter ytterligare 30-40 minuter fick vi reda på att ersättningsbussen kommer om 1,5 timme. Fyra och en halvtimme efter att vi skulle ha varit hemma kom jag till slut innanför dörren. Detta efter trassel och väntetid både i Sala och Hedemora. Vid ett tillfälle fick jag känna på hur snabbt karma kan arbeta. Jag både sa och tänkte ett "ha ha" till några personer som tröttnade på att vänta och gick av bussen, då vi körde förbi dem tre minuter senare. Men tji fick jag då bussen tog ett helt varv i rondellen och plötsligt var på väg tillbaka samma väg som vi hade kommit ifrån. Det var en lättnad att hoppa av bussen, jag hade säkert kysst marken om jag inte varit så stel att jag knappt kunde gå. 

 

Vår lilla dagstur blev till en 15-timmars resa tack vare branden i Sala, dock kändes brandröken starkare påväg in här i stan, än vad den gjorde i och utanför Sala. Hoppas verkligen det hällregnar ordentligt idag så den i alla fall kan komma under brandmännens kontroll.

Mina föräldrar vet oftast inte vad jag sysslar med, vilket känns väldigt sunt när man har kommit förbi tioårsåldern! Men, om de frågar när jag har planer så brukar jag, för det mesta, inte ljuga. Därför har de ändå en viss koll på vilka jag umgås med. Detta har jag dock en tendens att glömma bort, vad jag har sagt eller inte säger till dem. Då är det alltid lika överraskande läskigt när någon av dem frågar exempelvis "Vad gör tvillingarna i Stockholm nuförtiden?" "Har Albin flyttat från Falun nu?" "Hejade ni på Natalie när ni var i Örebro, hon bor väl där?" "Bor Sanna kvar i Falun?" Ungefär så kan det låta och det är onekligen så att de kan vara en aning läskiga ibland. Är ditt namn inte med så oroa dig inte, alla mina kompisar har dykt upp minst en gång under samtal med päronen någongång, kanske speciellt de som bytt stad. Vanligast är frågan "Vad gör XXX nuförtiden?" Verkar som det är mamma som har bäst minne, då hon kan komma och fråga om personer flera år senare. Jag är hur som helst glad över att jag har så många vänner att samtalen kan varieras och inte bli slentrianmässiga. Haha!

 

Jag är även glad att jag inte tagit upp och pratat om någon kille som jag dejtat, jag skulle få höra det i all evighet!