Om man inte räknar chatt och sms så har jag inte pratat med en verklig människa på hela dagen idag. En konstig tanke. Jag har gillat, svarat och kommenterat så ”alla” borde veta att jag lever och inte blivit uppäten av dammråttor eller överkörd av diskberget. Men jag har fortfarande inte använt rösten till någon annan, inte ens det vanliga klockan fem-samtalet har pratats idag, vilket är en helt annan historia men lämnar den här tom och tyst ändå. Jag har dock lyssnat på folk som pratat, riktiga människor och overkliga människor, jag har till och med lyssnat på min egna röst, vilket är mysko på sitt sätt.

Normalt är jag pratig, rent av babblig skulle nog de flesta vilja påstå, de som har frågat om jag kommer med en mute-knapp. Jag har ibland en tendens att säga för mycket, gå in för mycket på saker som kanske inte skulle behövt sägas till alla personer, men hittar man rätt knapp så lär man känna mig rätt fort. Att då inte prata en dag får mig att tänka på de som har de så jämt. Till exempel många äldre personer som alltid är så pratsamma när man hamnar bredvid dem på bussen, på en bänk eller i ett väntrum. De berättar om sina barnbarn, sin andra halva där hemma eller helt enkelt om vad de ska iväg på just då. Men det brukar alltid vara trevligt, de vill prata och då hittar de mig att prata med. Så enkelt som det borde vara. Vi svenskar är ibland för bra på att vara ensamma, ta sig från A till B utan att öppna munnen till de passerade där emellan. Men å andra sidan har jag nog aldrig varit så social som jag är just nu, så då det kan vara skönt att ha en dag inne i sin bubbla.