Jag blev lite osäker om jag skulle skriva något alls. Du visste aldrig vem jag var Kristian, och jag skulle aldrig påstå att jag kände dig. Men i en sån här liten stad visste jag vem du var. Jag mötte dig ibland på stan, på kaféer och på den där spelningen i parken då vi high-fivade framför scenen. Ni var lillebrorsorna i en tid då revolution var ett ord jag tänkte mycket på, att inte vara som alla andra. Jag har följt din kamp, nästan sen dag ett. Några gånger i samband med att någon i min närhet kämpat mot samma vidriga sjukdom. Kanske är det därför du har berört mig, du har berättat om de känslor och tankar som jag sett hos andra men inte hört. Det är alltid svårt att förlora någon, men när kampen går så långt att kraften inombords tar slut, är önskan att få sova aldrig så stor.