Jag kämpar med Stubbens plugguppgift som ska in på måndag, men min hjärna är inte med mig. Den är istället hos en familjemedlem som just i detta nu görs redo för operation. Jag är lite orolig, även om det är ett ganska enkelt rutiningrepp och antagligen inget att alls vara nervös över. Men jag känner mig hjälplös över att vara så långt borta, jag vill prata, lugna och bara vara sällskap. Jag kommer ihåg hur det var när jag skrevs in på US Linköping och lämnades ensam på en sjukhussäng med tusen frågor och farhågor. Alla är vi vuxna människor nuförtiden, så jag ska hålla det i minnet. Även om jag har laddat upp för hemkomsten med en massa choklad, tidningar och några Fringe-boxar.

 

Tillbaka till Fairclough.